Går du bredvid?

Jag har oroat mig så länge nu.

Somnat med obehaget så där nära inpå, så man nästan kan känna det hårda hjärtslaget mot lakanet.

Somnat, för att vakna med ett ryck i en av alla tungandande drömmar som kommer nuförtiden.

Jag har oroat mig så länge.

Det är morgon, solen skiner kanske inte men det är snart vår. Fast jag älskar hösten mer.

Jag försöker lokalisera mig och sedan den där insikten igen – var det så här det skulle bli?

Lagt runt all oro finns det där som överger sist, hoppet och det viskar lite lätt, att det är inte över än. Det kan fortfarande vända.

Utanför mina smutsiga fönster på 4:e våningen gör sig ännu en vår redo, även om jag älskar hösten mer.

Det är inte över än.

(Och jag skulle så gärna vilja ha den där halvan nu. Den som saknas, som fattas mig. Jag vill att den sätts på plats så att de hårda hjärtslagen blir mjuka och lugna.) 

Allt för ofta och alltid undrar jag hur det skulle ha blivit. Ni vet, om det var som jag ville. Hur skulle vardagen se ut då? Vad fyller man ett hål med som helt plötsligt inte är ett hål? Jag målar upp den där bilden när jag går till bussen på morgonen. Om du skulle gå bredvid. Eller om jag skulle bära dig för du var alldeles för morgontrött. Precis som jag. Du skulle ha svarta kängor med foder. Som håller för just den här årstiden. Och du skulle bli den där halvan som fattas för min halva. 

Det skulle du.

Jag har oroat mig alldeles för länge.

Och runt allt finns det där hoppet, det kan fortfarande vända. Det är inte försent än.

Jag kanske inte kan få den där halvan. Men jag kanske kan få en tredjedel.

Jag kan ju åtminstone försöka.

Tidig morgon. Jag tar på mig mina svarta kängor och går ut. Mot bussen. 

Går du bredvid?