Jag stänger min dörr nu...

"I hennes rörelser kunde de ana fallna stjärnor och 
med sprucken röst viskade hon
Nu stänger jag av..."

Miljoner spöken finns plötsligt i mina fotspår. Vita, håglösa varelser som vandrar omkring och gör mig påmind om saker jag helst vill glömma. Om saker jag vill lägga bakom mig. Ett spöke för varje förlust, för varje dumt val. En odräglig vålnad för varje minne. En bitterhet är planterad och den hålls vid liv även de dagar då jag själv inte orkar agera. 

Jag lägger ner min strid nu. 
Lämnar in mina vapen och tar mig fram på mitt sätt. 
Vänder på fotografier som gör allt för ont. 
Flyttar fokus och blir en i mängden.




Jag stänger ner mitt fönster.
Lärdom slog mig i ansiktet och
jag har sett tillräckligt.

Jag lägger ingen energi mer nu.
Ingen styrka i att försöka förstå,
ingen kraft lägger jag på att analysera och namnge de känslor
jag inte känner igen.
Jag stänger min dörr bara.
Tar ner stegen som var tänkt att klättra på och stoppar undan de möjligheter som finns
men aldrig blir tagna.
Det räcker nu.
Det är bra såhär.
Jag behöver inte mer erfarenheter eller upplevelser.
Inte just nu.
Inte på länge.

Det kommer att bli annorlunda framöver.
En tid där ord inte längre kommer att beröra
inte sätta avtryck eller få mening.
Inte hos mig iallafall.
Ord är bara just ord
som redan är använda och jag vet inte längre
varför jag skriver.
Jag plockar bort för att få plats
för att få tid
att hitta det som försvann för bara en stund sedan.
Jag låter mina ord vila ett tag.
Tills de får innebörd
blir vackra och får färg.
Tills de blir mina igen.

Jag stänger ner nu.
Jag är klar.


"I hennes ord kunde de ana en hopplöshet och
med en silverpenna skrev hon 
Nu stänger jag av..."