Sekunden det tog...

När striden lagt sig
lever vi
andas vi
fast på olika villkor och
när natten går över till dag
samlar vi ord
hanterar meningar och
sätter ihop stavelser vi kan kämpa oss igenom.
Fast på olika sätt.

Det stannade upp.
Bara sådär och helt plötsligt.
En sekund tog det.
(Hade någon frågat mig hade jag sagt en timme eller kanske två men i verkligheten handlade det om en sekund)
Du behövde inte mer.
Jag fick inte mer.
Vi
blev till ett ord som inte borde falla på någons läppar.
Aldrig någonsin.

När kampen tar vid
tystnar jag
skriker du
men med samma intensitet och
förmåga och
när dörren stängs och livet blir kvar
blundar jag
och du
du
söker nya sätt
att hålla kvar det som försvann
för länge sen.

När striden lagt sig
lever vi
andas vi
fast utan att egentligen finnas till.