Kanske sitter vi på gräsfläckiga filtar snart igen...

Det ligger tidningar över hela bordet och

vi äter kladdkaka mitt i natten

kladdkaka med grädde och vi

lägger oss när morgonen tar över och går upp

alldeles förlitesömn senare.

Kanske blir det vår snart.

Fast det inte känns så på riktigt.

Fast att jag måste planera allt det där jag innan kunde göra när som helst.

Nu dricker vi vin en söndag eller

nu åker vi och plockar snäckor vid havet eller

kan du inte komma över trots att timmen är jättesen?

Nu måste saker hinnas med

orkas med

mellan alla pass av kaotiska dagar och kaotiska nätter och

jag sover aldrig riktigt så mycket som jag borde och

jag önskar

jag önskar

att jag fortfarande hade dig här.

Ibland behöver jag bara få skriva ditt namn

för att få veta

att det faktiskt är ganska nära

till allt det jag saknar.

Det sitter kvar.

På papper och

i hjärtat och

i din famn minns jag hur det känns

att vara kvar på banan och

att orka försöka.

En gång till.

Även utan dig.

Nu vill jag bara skrika

springa fort

springa bort för att komma tillbaka

vända om.

Jag vill slå er i ansiktet med ord jag aldrig säger

för jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda längre.

Kanske kan allt vända snart.

Kanske blir det ändå vår.

Och sommar.

På riktigt.

Kanske får vi sitta på gräsfläckiga filtar snart igen.

Kanske det ändå inte gör någon skillnad.

Kanske formar vi en tanke om att detta inte är livet.

Trots allt.

Lite som en markering

en signatur

längst ner i ena hörnet

som inte riktigt räknas

fast den kanske betyder någonting.

Kanske blir det bara just en markering

som drar blickar till sig

utan att egentligen säga något alls...