Tvivel snurrar ljudlöst och

konstigt vackert.

Att sitta apatisk, gammal, trött och ärligt talat rätt ful i mitten av allt det man skapat

eller fick

eller bara får dras med

som blev över

händer det att man undrar:

var det värt detta?

Vad hände?

Har jag blivit lurad?

Det är då man vill ge upp.

Då öppnas en liten dörr här inne,

inte större än en brödsmula och där bor all den lagrade kärleken jag lyckats samla på mig

under mitt liv.

Jag vill ha den där dörren på vid gavel men

ibland eller allt för ofta stänger den sig själv.

Man måste ha tålamod.

Resa sig upp

öppna dörren

om och om igen.

Det tar tid och den tiden måste man ta.

Det gäller att hålla kvar blicken på det som rör sig för fort.

Så öppnas dörren igen och

mörkret skingras,

en sval hand på min

en ren doft av värme och längtan

gör mitt rum till en vacker evighet

Ansikten visar sig,

ansikten som betyder allt för mig.

Mjuka ord sätter upp på mina inre väggar och

jag andas igen

omfamnar betydelsen och

håller kvar för alltid.

Just i den sekunden är jag framme...