Sommaren dröjde...

Du orkade inte vänta och
du orkade inte hålla i det paraply som skulle skydda dig och
du orkade inte känna årstiderna mot din kind.
(vet du att solen kunde ha värmt dig, regnet gett dig svalka och i natten
kunde du ha gömt dig undan
alla skuggor som slog emot dig)

Men du stod inte ut
med att stå kvar
ej heller att stå bredvid det som var ditt liv och
hela tiden tog du ett steg bort för
att ändå hamna på samma plats.

Dina konstnärs talanger landade allt mer ofta
på din hud och
allt mindre på den tavelduk du fick i julklapp och
dina penslar har du kastat för länge sedan.
(jag skulle ha varit mer uppmärksam på
hur du beskrev dina färdiga verk och
jag skulle ha lånat dig mina färger
för mina färger
kunde kanske ha räddat din hud)

Ditt paraply ligger kvarglömt och
regnet faller fortfarande och
du står inte kvar där livet lämnade dig.

Sommaren dröjde och
du orkade inte vänta...