Ibland kommer det en förändring...

Den är här snart. Våren. Årstiden som delar med sig av en sol men som gärna piskar regn mot asfalten.
Jag kan ta en vår till. Jag flyttar fokus en stund och tycker det är ganska skönt. Jag ser förbi nuet bara för ett tag.

Jag sitter skyddslös utan någon som helst anledning kvar och drabbas plötsligt av en storhet. En stillhet mitt i den stress som just nu bygger bo bredvid mig. Det är någon som skrattar. Högt och det gör att jag kommer ur min intetsägande tankebana. Det finns en glädje kvar trots allt. Det finns faktiskt luckor i vardagen. En liten flyktväg du kanske inte sett, ett samtal från någon du nästan glömt att du en gång älskat, ett meddelande som säger allt. Kanske bara en sorts stolthet att man faktiskt överlevt hittills...

Hon bara stod där. Som en lösning eller bara som någon med svar. Enligt henne kommer hon aldrig flytta sig. Jag hade säkert gått förbi, gått undan, inte sett. Men inte idag. Aldrig mer..."

Årstiden tar plats nu. Våren med sina tunnare skor och svalare kläder. Det är nog bara jag som fortfarande har storkonsumtion på värmeljus för jag vill hålla kvar vintern lite lite till...
När jag var liten lade mamma alltid fram den mest varma och stickiga tröjan hon kunde hitta och tog på mig alldeles för mycket kläder för att det var livsfarligt att frysa. Men jag tyckte om att frysa. Jag ville känna årstiden så som den var. Hon gillade aldrig det. Varje år slutade det med öroninflammation eller halsfluss. Kanske hade hon rätt ändå, mamma. Men var vore livet om man inte fick känna sakerna så som de var gjorda för att kännas? Så tänkte jag då...idag är det annorlunda.

Du liksom försvinner. Bleknar. Din röst är inte lika självklar i mina drömmar längre och det skrämmer mig. Men ännu, fortfarande, så saknar jag. Jag saknar dig.


Man tror att man förstår saker men egentligen fattar man inte ett skit. För plötsligt, helt utan förvarning drabbas man av sorg eller glädje, medgång eller bitter motgång.
Plötsligt sker det en förändring.
Man står som ett fån och inser att det kanske inte alls var så här det skulle bli.
Det var inte så här hon visade mig.
Men jag ska lära mig...under tiden ska jag gå ut i denna blåsiga, kalla, varma, regniga, fantastiska, vackra, (vemodiga) vår och jag ska se de ljusa färgerna och jag ska gå tills jag känner mig redo att se tillbaka.

Och fan ta hela världen om det inte vänder snart, om inte ljuset blixtrar till vid horisonten när jag vänder blicken dit...