Denna dag...

Det är tisdag, junisolen som strålar till och från men kylan

kylan dröjer sig kvar.

Lite till.

Denna dag blev inte alls som jag tänkt mig.

Eller hoppats på.

Det är så ofattbart tyst här.

Det knäpper en aning i fönstren.

Det blåser.

Blåser bort.

Drar förbi.

Och jag står kvar.

Andas in.

Andas lugn.

Håller andan.

Jag är en tempel ruin idag.

Ett kaos av

spikar och skruv

och plankor.

En oorganiserad hög

av alla måsten

krav

frågor med utebliva svar.
Saker man önskar men som
kanske aldrig kommer.

En dag som

befunnit sig i tystnad.

Och kanske

kanske

måste det vara så just nu.

Idag sitter jag blek och stilla

bredvid mig själv.

Samlar kraft

för att hitta tillbaka

hitta en mening

hitta ett sätt att bryta den tystnad

som tar över det som blev.

Som heter tisdag.

Som gärna vill lägga sin smutsiga hand

på min förmåga

att andas i takt

att bokstavera en känsla

att finnas kvar.

(Och jag vill aldrig tappa min förmåga att
kunna sätta ord
på det ordlösa)

Allt har sin tid.

Idag ligger jag bredvid

räknar stjärnor

placerar meningar i den tystnad

som samlar sig runt mig

tar över

tar plats.

Allt har sin tid.

Även tystnaden.

(även jag)