När man var liten och skulle byta
klass, från lågstadiet till högstadiet undrade man om det var ok
att fortfarande leka på rasterna. Kasta boll, springa runt. Eller
skulle man sitta på en bänk med några kompisar och kolla på alla
andra?
En osynlig gräns att passera, tid att
lämna bakom, tid för något nytt.
Som när en doft ett ställe en maträtt får en att minnas. Det
luktar barndom. Påminner om när man var mindre och bekymren inte
riktigt fått fäste.
Så många händelser, små många hågkomster. De lyser rätt så
starkt igenom under vissa perioder.
35 år. Inte ens halva livet. Fast halva livet kanske redan har
passerat. I matematiken ses 50 som hälften. Verkligheten är en helt
annan. Varje år som går är en osynlig gräns som ska passeras.
Det bara är så. 35 år. Snart 36.
Det kommer en tid när man kan referera till händelses ”för 10 år
sedan”.
Så gammal då, ännu odödlig och framtiden så
väldigt långt fram. Allting var som det var och skulle alltid vara.
Hittade ett foto från 1996. Vem var jag då? 20 år, mitt i allt. Så
mycket jag inte visste. Så mycket jag skulle tvingas lära mig.
Minns en Saab, hur vi åkte med vindrutan nere och tyckte det mesta
var en evig sommar. Minns friheten.
Glädje och sorger. Skratt, besvikelse, tårar. Ännu mer skratt. När mamma fyllde 50
var det mottagning i en hyrd lokal
oändligt med blommor och vin. Massor
av vin. Skratt och gäster. Vänner. Jag minns bäst hennes
blomsterkrans på huvudet och att jag serverade bål. I plastglas.
Det var mer än tio år sedan.
När pappa fyllde år var det mer
stillsamt. Mottagning. Skålar och konversationer i en soffa. Kavaj
och formellt. För det var sån han var.
Men de passade ihop.
De vilar båda två nu. Ännu en gräns
som passerades. En ny tid som skulle ta vid.
Lyckorus i mitt inre som är större än
allt för jag hade världens bästa mamma och pappa. Men också vemod
av tiden flykt, närmare till tårar, viljan att hålla kvar.
Nu kommer en ny tid. Ett nytt läge och
det är bara jag som kan ha koll på det. När det inte blir som man
ville, väntade på, hoppades, trodde eller kanske tog för givet.
När man måste göra sig av med det gamla för att göra plats för
det nya. När man vill välja bort oro och ta emot ödmjukhet. För
vad som måste göras. En tid att lämna bakom. En ny gräns som
måste passeras.
Och kanske hittar jag en tid att bli
ung igen, tid att leka de lekar jag inte vågade när lågstadiet
blev högstadiet. Kanske hittar jag andra sätt. Ett annat sätt att
leva.
Jag har aldrig varit äldre än jag är
idag, men jag kommer aldrig att vara yngre än jag är just nu. Just
idag.
Så mycket nyfikenhet kvar, så många
möjligheter till att fortsätta bygga, erfarenheter som kommer
läggas som byggstenar till det där ännu orörda. Oerhörda.
Det som faktiskt och fortfarande
kan bli mitt.
Jag kan. Jag med.
Så fint <3 ord som berör...
SvaraRaderaVackert skrivet! Du fångar med dina ord..:)
SvaraRaderaJag ryser när jag läser det du skriver!! Du är så duktig!
SvaraRaderaNär tänker du skriva nästa bok? :) vill gärna läsa den.
SvaraRadera