Ber en bön...

Jag lägger mig ner nu
där inget kan nå mig
jag ber en bön
om att någon annan än jag
ska ljudsätta mina viskningar och tankar,
för jag behöver höras
jag behöver tala utan att tala.

Något som aldrig blir sagt
finns där
skaver och gör ont
och jag försöker
jag försöker verkligen
men istället vänder sig folk om
för att studera varelsen
som just blivit bruten
i miljoner bitar och
inte kan hitta sig själv.

Kan ni se det som jag förlorat?

Jag ville ju drömma drömmar
för drömmar ska varje människa ha och
drömmar ska varje individ kunna leva på
men
även drömmar sviker och drömmar dödar
och
mina drömmar skär djupa sår
i den vägg som borde skydda
mot kaos och tragedi.

Vad som helst kan komma igenom där och
så kan även du.

Så jag lägger mig ner nu.
Tillsammans med orden som aldrig blir sagda
och
modet jag inte hittar bland skärvor och dimma.
Jag ber en bön
om att någon kanske hittar mig
bär mig
eller bara sätter mig på en stol och ger mig meningar
jag kan använda.

Tills dess finns jag här.
Inte alls långt från dina mörka ögon men
alldeles för långt bort från mig själv.