Du borde ha fått mer tid...

Jag vet att du älskade sommaren.
Du bosatte dig ute under den tiden,
helst på en filt i trädgården eller
vid vattnet med en termos kaffe och en påse bullar.
Du älskade vattnet.
Jag gillade inte värmen. Inte vattnet heller för den delen. Du fick ofta åka själv till stranden och
så här i efterhand önskar jag att jag hade följt med oftare.
Hösten var min tid. När allt ändrade färg och kylan bet sig fast,
då trivdes jag.
När jag gick höstpromenader skaffade du ett inomhussolarium.
När jag köpte höstkläder tittade du på kort från sommaren och du
sade ofta att vi inte kunde va släkt.

Egentligen borde jag hata denna årstid för det var ju på hösten ditt vackra hjärta
slog sitt sista slag och
det var på just på hösten du slutade att andas.
Det var det året alla spöken kom.
De som finns bredvid mig,
som håller sina kalla händer på mina axlar och som
inte släpper taget förren jag vill det.
De bär mina minnen,
våra händelser och
dina sista ord.
De andas dina sista andetag nära mitt öra,
om och om igen.
Precis som jag minns dem.
Precis så.

Du blev aldrig färdig.
Du skulle laga fler sorters maträtter du aldrig testat.
Du skulle prata med fler människor.
Du skulle resa bort och titta på tulpaner i Holland.
Du skulle bygga en kompost på baksidan.
Du skulle måla alla fönsterkarmar blåa trots mina vilda protester.
Du älskade blått och hade du hunnit hade det blivit så.
Du skulle ha skaffat en minigris.
Du skulle fått mer tid till att skratta,
gråta
leva.
Du borde ha fått mer tid till att bara leva...

Nu är hösten här igen och jag saknar dig.
Jag saknar dig mer än hjärtat räcker till.

Jag saknar dig.