Jag har lärt av mina steg.
Det finns en anledning till allt jag är.

Jag tänkte på hur fantastiskt det är ändå.
Att vara den där stormen som ruskar liv i omgivningen.
Att vara en tystnad i en folksamling.
Att vara den där handen till någon när inga händer finns kvar att hålla i.
Att bara kunna vara jag.

Jag tänkte på att kärleken alltid är starkare än den hårdaste prövning
att allt ljus vinner över mörkret och på att jag förhoppningsvis ger ut en ny bok i vinter.
Tänk om någon sagt det till mig för massa år sedan.
Tänk om jag då hade fått se allt det jag fått,
som jag gett själv och
allt jag gjort mig förtjänt av.
Som faktiskt nu kan kallas mitt och mina verk.
Jag hade förmodligen inte trott på det.
Det gör jag nog inte än idag
för det finns ju alltid en rädsla.
Att inte räcka till.
Att inte hamna rätt.
Att bli ett namn som snart glöms bort.
Att inte göra bra ifrån sig.
Att misslyckas.
Att inte kunna vara den jag är.
Att inte våga.
Alla är lika rädda.
Det är något gemensamt vi har -
vi människor.
Vi använder olika sätt att hantera tillvaron på, hålla oss kvar.
Rädslan försvinner inte.
Den upphör inte bara.
Den får en annan färg.
Kanske en annan nyans.
Rädslan är konstant genom livet men
den är gemensam för oss alla och
det är den som gör oss till dem vi är.
Till den jag är.


Det är när vi inte talar om det svåra som det blir ett hinder.
Det lär man sig.
Allting går att sätta ord på och det är när den största skräcken sätts i ljus
som den går att minimera.
Det lär man sig också.
Alla är värda att få säga sitt, att få visa sin sida och få en chans att komma igen.
För blir man fråntagen sin rätt att göra sig hörd blir man snart osynlig.
Det har jag lärt mig.

Jag har lärt av mina steg.
Det finns en anledning till allt jag är.


Det är rätt så fantastiskt ändå...