Mirakel...

Jag är en människa bland alla människor.

Varken mer eller mindre.

Jag drömmer om flykt ibland

ofta

om dagar som varit när jag satt trygg och vacker och

sorterade kärlek och hat i olika högar.

När saker var enkelt och

när jag kunde ta den högen jag inte ville ha och kasta bort.

Slänga iväg.

Spotta på.

Jag drömmer om jordnära saker också.

Som att arbeta så hårt och flitigt jag kan

arbeta bort det jag inte vill tänka på

men kanske borde.

Som att mirakel faktiskt kan hända

att kaos kan ersättas med enklare ting och

att det faktiskt går att le när natten lurar bakom dörren.

Jag drömmer om hur det var.

Hur det blev och hur

vi förändrades.

-Tycker du om mig?

-Jag älskar dig...

Två meningar som varje natt lades fram och

det var inte så noga när eller hur eller varför

men

det var något som aldrig glömdes bort.

Som aldrig försvann.

Inte som vi gjorde.

Inga strider ska ges upp utan en god kamp

sade du

men vi hade olika syn på hur en strid ska se ut och

du vann

jag vann

men vi vann aldrig.

Aldrig.

Jag drömmer om flykt ibland.

Om sekunder som borde spela roll och

om förändringar som bränner hål i mitt gamla fotoalbum.

Och det är när jag kan le

när regnet faller

när stormen förstör

när solen går i moln

som jag vet

att mirakel händer.

Jag tycker om att drömma om mirakel.