Det är först när det blöder...

...som det gör ont.
Det är då det känns och
det är då vi förstår
får erfarenhet
blir starkare
svagare.
Blir till ingenting.

Jag önskar att jag hade tålamod nog att vänta ut de tankar som inte lämnar mig ifred.
Tålamod och förståelse.
Mod att låta dem vara kvar.
Men de skrämmer mig och
vissa nätter låter jag lamporna vara tända
för kanske kan jag lura mardrömmarna att dagen inte är slut
riktigt än.

Hon skulle aldrig hålla någons hand
för hon vill visa världen att ensam är stark och
det är bara natten som får höra hennes tårar...









Alla är rädda men få vågar visa det.
Jag är rädd.
Jag vågar visa det.
Ibland.
Någon gång.
Aldrig.
Jag är rädd för natten.
För de människor som visar sig i mina drömmar.
Många tillhör det förflutna,
de tillhör de fotografier jag för länge sedan vänt på
för att slippa bli påmind om
att jag saknar dem
hatar dem
älskar dem
vill ha dem tillbaka.
Alla är rädda.
Jag vågar inte visa det.
Jag håller ingen i handen.
Men jag vågar stå vid mitt fönster och
jag vågar skriva skumma texter och
jag vågar le fast hjärtan brister.
Är jag modig då?
Alla är små ibland och
just idag
är jag minst av alla.


En dag som kanske passar alla andra
passar inte henne och
i en natt som tillåter tända lampor
kan hon inte hålla sig vaken men
hennes hand
hennes hand rör sig sakta
sakta
närmare din...