Utan kramar blir ingen stark, hur modig man än är...

Vet ni...
Man kan sälja allt man har, packa en väska eller två, ta sin bil och flytta till en annan stad.
Man kan ordna en fest, dansa i huset man ska lämna, skratta åt någons skämt, krama sina vänner och
berätta hur mycket man kommer att sakna.
Man kan stå på en parkering, krama honom, han som en gång betytt allt, andas honom i nacken och säga
"var rädd om dig nu".
Man kan besöka sin mamma och pappa, lägga deras favoritblommor vid deras gravar och
fråga dem högt hur det kunde bli så här konstigt.
Allting.
Man kan sätta sig i den där tomma nya lägenheten, dricka vin i plastglas och somna på en madrass
framför en dålig krigsfilm.
Man kan åka hem till gator man känner igen men som man inte gått på flera år.
Träffa en vän, ta ett glas vin, en fika, äta en middag.
Hälsa på andra människor som blivit äldre, barn och djur som inte minns dig längre.
Man kan hamna på krogen, låta ett gammalt hångel lägga sin hand i din och låta hans ögon se in i dina.
Du kan bli yngre. Och äldre.
Ibland kan de där andra människorna också längta. Snubbla vid tanken på flykt och plötsligt tappa balansen.

Men mitt där emellan kväll och morgon vaknar man gråtandes för att det gör så ont. Så satans ont och man sätter sig upp,
försöker fokusera, försöker koncentrera sig, tar en sömntablett och försöker minnas fina minnen.
För plötsligt är man någon annanstans.
Inte alls hemma längre, man är utan stabilitet, utan de där som alltid sa att det ordnar sig.
Man sitter där med ryggen mot väggen, andas och inser att det går inte att forma verkligheten.
Hur gärna man än vill.
Man inser att det spelar ingen roll om man packar två väskor, lämnar allt och pratar om ett nytt liv. Ändå vaknar man och gråter.
Ändå.
Man är ensam åt alla håll. Det som var har rivit ur en stor del som absolut inte går att laga med ett namn på en ny stad.
Balansen är rubbad, asfalten har spruckit och man faller. I drömmen. I vaket tillstånd. Man faller ändå.
Och det är inte förrän man fattar det som man lär sig att acceptera, att trots tiden som gått och fortfarande går så får det kännas. Det får göra ont. Längst där inne.
Skära, svida, det spelar faktiskt ingen roll.
För så länge man reser sig från det där golvet, tankar den där flyktbilen, plockar föräldrarnas favoritblommor, packar en väska eller två, dansar, skrattar, kysser någon, låter ett gammalt hångel se in i dina ögon. tar en fika, ett glas vin, äter en middag och går på gator man så väl känner igen,
så är man faktiskt starkare än man var innan.
Och plötsligt en dag,
eller natt,
sitter du där mot en vägg och inser att du inte alls är ensam. Istället är man sin egen mest viktigaste person. Och ingen kan eller ska längre såra, bryta ner eller förstöra.
Man är oövervinnerlig, okrossbar och förstås livrädd på samma gång,
och sedan reser man sig bara.
Inser att man kan. Och måste. Och framför allt att man vill. Och allt det där som innan var viktigt, roligt och betydde så mycket finns faktiskt kvar. 

Längst där inne. 

Man bara är.
Sig själv.
Igen.

Utan kramar blir ingen stark, hur modig man än är...