Jag tror det är så, älskling...

Jag tror att vi vandrar 

på samma stigar 

kanske låter fötterna smeka samma vatten

du och jag. 

Samlar på oss stenar och 

damm och solsken och visst letar vi

efter det där vi förlorade

för länge sedan. 

Jag tror vi gör det, älskling. 

Du och jag. 

Och det är det där vi aldrig sade 

men som fanns där i vår tystnad

för älskling 

du är som jag och vi, 

vi är de där med hål bakom bröstbenet 

som vi fyller med ord om ingenting och ord om allting. 

Tystnaden är mer som ett skydd och 

kanske vi egentligen inte riktigt vet vad vi skyddar oss emot. 

Kanske är det rädslan att inte räcka till som gör att orden inte får fäste. 

Jag tror att det är så 

att vi har samma packning, älskling. 

Jag tror 

att saknad är något vi båda är rädda för 

för vi finns 

och vi går och vi balanserar 

längst samma avgrund. 

Jag tror vi gör det, älskling.