Det var länge sen jag besökte tryggheten.
Nu finns jag bara i alla mellanrum.
Och jag borde ha sagt till dig hur dina ögon fick mig att känna
hur dina ord fick mina att verka så små
så obetydliga
och jag borde ha sagt till dig
hur dina händer fick mig att försvinna.
Hur jag inte riktigt har hittat tillbaka än.
För går man vilse utanför en trygghet
är det svårt att hitta rätt igen.
Och jag borde
ha gått iväg
stannat vid kanten och jag borde
ha andats på egna villkor.
Borde ha berättat för andra ansikten
hur dina fingrar brände hål i min trygghet och
hur frätande andedräkt blev något hotfullt.
Hur liten blev ännu mindre och
hur stor inte riktigt kunde bli stor.
Jag borde ha använt de ord jag hade kvar.
De jag sparade för att kunna ta till
när inget annat skulle hjälpa.
Du borde inte ha skrattat
när jag letade
när jag fumlade efter någonting att hålla fast vid
och du borde inte ha kastat bort det som var mitt
det som betyder allt
när man blir vuxen.
När man blir någon.
För går man vilse utanför det som kallas tillit och styrka
är det svårt att hitta rätt igen och det där med närhet blir något fullt med ångest och panik.
Och jag borde ha berättat
om brännmärket
på skrynkliga lakan
om händer
om öppna skjortor och
jag borde ha sagt till dig
till andra ansikten
jag borde ha använt mina ord.
De där du aldrig fick höra.
Men det var länge sen jag besökte tryggheten.
Nu finns jag bara i alla mellanrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar