Stanna eller gå?

Ibland är det så mycket lättare att lägga ner
stanna upp och
låta någon annan ta över.
Att stå i ett rum någonstans i världen och
se ut över stan och
tänka för sig själv att nu räcker det.
Nu är det bra.
Att ta en klunk av billigt lådvin och
skriva svarta ord som inte tjänar något till och
inse att ibland tar det slut.
Möjligheterna.
Svaren.
Andetagen.

Att konstant leta efter tillhörighet. Efter många år
blir förvirringen och sökandet en del av vardagen. Vi gör allt för att visa styrka. Vi talar med människor i vår omgivning. Ler mot okända i kön på Ica. Ärren visar vi som tecken på strid och vi skäms inte. Vi ser på meningslösa program och vi läser dagstidningar. Vi är vanliga människor.
Jag är en vanlig människa.
Vi går och går men vi vet egentligen inte vart vi ska eller är på väg. Innerst inne mår vi alla stundtals dåligt.
Och när det börjar mörkna, när vintern visar sitt ansikte och slänger kyla omkring oss är vi säkra på att nu är det bra.
Nu orkar vi inte mer.

(men även på väg mot osäkra mål, är ingen ensam om att känna sig ensam och otillräcklig.)




Jag är en av dem som sätter ord på min egen förvirring,
förtvivlan,
hopplöshet.
Jag sätter ord på lycka,
skratt,
gemenskap.
Jag sätter ord på livet. Det är mitt sätt och alla har vi våra sätt att
försöka förstå,
försöka komma på hur allt fungerar och
bearbeta de hundratusenmiljoner känslor som ska få plats.

Men ändå,
i den mest djupa dvala och oro,
så vet jag långt där inne,
att jag är inte ensam om att känna dessa saker.
Jag gör det bara mitt eget sätt.
Det är det som menas med att bli en individ...