Denna dag är en vanlig dag...

Så vanlig som en söndag nu kan bli. Inte mer eller mindre än de andra dagarna som vi går igenom, bara lite annorlunda. Lite tystare, lite lugnare. Kanske som lugnet före stormen vad vet jag.

Det förflutna fortsätter att växa sig fast inom mig. Även en tyst dag som denna. Mitt förflutna har blivit som ett snår som bara blir större och djupare. En del människor blir kvar där. Bygger ett hus och tror att där, där ska vi leva. Det går inte. Man måste ut ur det där snåret. Frågan är bara hur.
Där inne kan man öva på att fly. Skissa på olika flyktvägar och tro att det kommer att gå. Alla har vi gjort det. Alla har vi sprungit, kastat oss undan och alla flyr vi någon gång i livet. Bort. Det är iallafall vad vi tror. Vi kommer aldrig bort från det hemska vi inte vill veta av. Inte om vi inte gör det på riktigt.

Jag tar bort det onda ibland genom att ersätta den med en annan smärta. Hur jag än gör så blir jag en förlorare. Ärren vet nämligen inte hur man flyr.


Utanför mitt fönster är himlen fortfarande förrädiskt grå.
Det är höst och
det är söndag.

Jag fortsätter att skriva på det som kanske kan bli min framtid.
Min tro.
Ett hopp om att en gång bli det som jag vill.
Att sätta mitt namn på en dröm.
Kreativitet är att våga. Jag vill vara kreativ.

Min dröm kanske aldrig slår in. Men andra drömmar gör det. Det är iallafall vackert. Det är också vackert att ta det där steget och känna
att man inte är ensam...
trots allt.



Jag ger idag all min kärlek till min syster...Vad vore jag utan dig?