Komma ifatt...

Jag är på turné just nu. Reser ikapp mig själv och reser ikapp tid. Hållplatserna längst min väg är många och ibland inte allt för kärleksfulla men resan måste fortsätta. Att komma fram är väl det vi alla vill?
Jag vill komma fram.
På denna resa får man insikt om saker. Att kärlek är att ta med någon på en promenad genom en folksamling mitt i panikångesten, att ge en varm hand klockan 4 på morgon till någon som inte vågar somna eller bara att sitta tysta med någon bredvid och inse att det var ett av de bästa samtalen på länge.
Jag har också insett att människan ibland har närmare till hat och förakt än till själva kärleken. Jag har stött på hård tystnad, dömande blickar och hopplösa suckar. Att bara borsta av sig det är inte en av de saker jag anser som enkelt och oftast bär jag med mig det och det försvårar allt det jag tror på. Att jag strävar efter.

Resan fortsätter.

De människor som avslutar sin turné innan den är klar kan aldrig slå sig till ro. Inte på riktigt och så småningom kommer det en dag då det slår tillbaka. Alla hållplatser på en gång och då är det svårt, ibland nästan omöjligt, att resa sig upp.
Ansvaret ligger på oss alla. Var och en för sig. Vi kan inte skylla på någon annan. För på slutet av dagen, när vi ser oss själva i spegeln efter att ha sköljt bort smutsen från ansiktet, det är då vi vill känna att " jag gjorde fasen mitt bästa. Jag kunde inte gjort mer idag. "

Det är då vi sakta börjar läka.
Inuti.
Bli vän med oss själva.


Alla människor har en källa någonstans, full av möjligheter, kunskap och styrka.
Jag med.
Men ibland vet jag inte var jag lagt nyckeln.

Resan fortsätter. Det gäller bara att hålla ut.