En annan sida...

Det är höst nu.
På riktigt.
På allvar.
Jag tycker det är vackert. Detta är min tid. Min årstid och jag kan göra vad jag vill med den.
Jag ber om fred.
Jag lär mig om ödmjukhet och tacksamhet.
Jag lär mig att snubbla fram i denna värld och
i denna tid av året
för det var ju på hösten du tog ditt sista andetag...

Tillsammans med tusen spöken i släptåg fortsätter dagarna. Jag jobbar på att vänja mig vid deras kalla händer på mina axlar.
Jag försöker hitta andra sätt, andra möjligheter och den kampen blir mitt livsverk.
Erfarenheter gör människa starkare. Och svagare.

Jag och mina spöken tycker fortfarande om hösten.






Fick en tankeställare idag. Var går gränsen mellan vän och fiende? Hur vet man vem som står på ens sida och vem som lika fort kan försvinna från den? Eller som kan gå bakom ryggen utan att göra en min. Det skrämmer mig.
Jag undrar...
hur gör ni? Ni som lever på andras fel och brister. Som livnär er på andras olyckor och gör det till något för allmänheten. Hu får ni luft till era lungor?
Hur kan ni leva på båda sidorna? Ett vänligt ansikte när det passar men som tar varje tillfälle i akt att fälla någon till marken.
Det kommer att falla tillbaka på er.
Det kommer en dag då ni står där med häpet ansikte och undrar vad ni gjorde för fel?

Ni finns inte längre...