Till dig...

Det hände.
Du blev lämnad,
där på plats,
lämnad, kastad, bedragen och dödad.
Du blev till ingenting den dagen han stampade hål på din bröstkorg och
plockade ut ditt hjärta.
Du förstår inte.
Du kanske aldrig kommer att förstå och
att inte förstå gör ont.
Jävligt ont.
Det var år sedan men ännu
fortfarande kan du minnas sekunden
när du förstod att det var över.





När jag ser hur hans svek fyller dina ögon till bredden
vill jag lappa ihop dig med kloka ord och varma händer
så gott jag kan och
jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och
tagit emot dig den dagen du föll.

Det tar tid.
Alla vet det.
Du vet det.
det tar tid att läka
att bli starkare
att komma tillbaka.
Det får ta tid.
Jag och tiden är på din sida.
---
och
---

en dag kommer du att stå stark utan honom och
du kommer att tala meningar om det som hände
utan att det gör ont och
du kommer stå kvar
stark och lycklig

sekunden du saknar honom...







Du kastade bort henne
för flera tusen år sedan.

Det skulle inte gå sönder
det skulle inte vara av glas, så skört.

Du väckte henne
när världen bytte färg
när hon vände sig
inåt
utåt
bort ifrån,
när hon gick undan mötte du henne
fångade henne och
hon andades tryggt igen.

Hon markerade gränser
tog avstånd
slöt sina armar och
kramade hårt den sorg
som växte inom henne.

Du väckte henne
i det ögonblick hon sade
att hon var värdelös
meningslös
ful och så gott som ingenting.
Du tog hennes hand
där i trapphuset och
du stannade kvar...------
------

Det var flera tusen år sedan
du såg henne sist
men jag ber dig...
...kan du väcka henne igen?