Egenvärde...

Jag kände det redan i våras
när mina fötter nuddade vattnet i den lilla viken.
Det var kallt och
jag frös när jag tog på mig mina skor igen.
Egentligen tar man inte av sig skorna i februari för att känna på en isig vattenyta men
hur skulle jag annars kunna veta?

Jag försökte möblera om i mitt liv där ett tag.
Inreda som en gammal villa
med värme
trivselfaktor och
möbler jag kände mig trygg med.
I källaren ställde jag ner allt jag inte ville ha,
allt som inte passade in men
allt för ofta stördes jag av ljud nerifrån.
Skrik
gråt
vrede.
Jag bytte taktik. Flyttade till en ny stad,
Skaffade nya vanor
nya värderingar och
nya möbler.
Men oljudet fanns kvar.
Dag som
natt.
Natt som dag.

Jag bytte lås på min dörr...
kanske tystnade det lite.


Jag är ändå kvar.
Bor i min inredda villa med
hoplappade drömmar,
sydda med alldeles för många stygn,
och
ibland brukar jag sitta
tom och tyst under stjärnorna
och tänka
att det går inte att jämföra sig med andra.
Med andras liv och drömmar.
Min villa kanske inte är den mest vindtäta men
den är min och
den har mina saker och
den bär mitt namn.

De oljud som finns i källaren
kommer att tystna
bli svagare
bli till stoft
den dagen
man inte kan urskilja avgrunden
på hennes handleder.




Idag ger jag min kärlek till dig Camilla...:)