Om hundra år...

Det sägs ju att allt är glömt
om hundra år.
Varje förlorad dröm
varje människa man en gång gjort illa
varenda tår och
minsta lilla skrapsår.
Om hundra år...









I hundra år ska hon minnas
varma händer med kalla behov och
aldrig mer
kan hon se sig om...



Det är svårt att trösta
en krossad dröm
men det finns faktiskt famnar som håller om
utan att hålla
för hårt
eller för länge
och som lagar när allt annat faller isär.

Jag ber en bön om natten att min själ ska blunda för mig
för det som skrämmer mig finns i min fantasi och
vardagen kan egentligen inte ta på mina hemligheter.
Jag gömmer dem väl
under huden
när nästa dag kommer för att hälsa på
och jag är aldrig riktigt förberedd
för jag vet inte hur det är att överleva eller
att ställa sig upp
oskadd.


Framtiden kommer med svar och
löften och
aldrig har de varit mina att bryta
för i slutändan vet jag
hur det är att resa sig och
att vara kantstött.

Och i hundra år ska jag minnas
vinterns långa nätter och
aldrig mer
aldrig mer
kan jag se mig om...



...men i mitt minne kommer du att leva i miljoner år...