Baby...

Regnet föll den kvällen

den första kvällen

men

det var du och jag.

Det var du och jag, älskling och ingen storm i världen

kunde få oss isär.

Dagar blev månader blev år

och vi

var två som blev en

hela tiden

all the time

och du kallade mig baby och

du log så där som bara du kan.

Det var du och jag.

Du och jag baby.

Sen kom tiden när armar aldrig nådde ända fram

när tomheten blev ett med

dagen

natten

med oss

med oss och dina ord var aldrig samspelta med mina.

Mina ord försvann

du vet

den där gången när jag undrade om det var så det kändes

när allting tar slut?



Så mycket rusade

människor

årstider

tankar

men inte vi baby

aldrig vi

för i våra rum hade tiden stannat och hösten gjorde sitt

men

jag slutade aldrig hoppas på värmande hjärtan som bara gömt sig lite

kommit vilse och snart skulle hitta tillbaka

för jag önskade ju.
Jag ville räcka till.
Jag ville rädda dig.
Oss.




Baby.



Idag är ditt språk inte mitt och mina ord

passar inte in i dina meningar men

regnet föll den kvällen

den första kvällen

och allt för ofta tar saker slut.