En gräns bland många att passera...

En osynlig gräns... 

Barndomsställe kamera och jag. 

När man var liten och skulle byta klass, från lågstadiet till högstadiet undrade man om det var ok att fortfarande leka på rasterna. Kasta boll, springa runt. Eller skulle man sitta på en bänk med några kompisar och kolla på alla andra?

En osynlig gräns att passera, tid att lämna bakom, tid för något nytt.

Som när en doft ett ställe en maträtt får en att minnas. Det luktar barndom. Påminner om när man var mindre och bekymren inte riktigt fått fäste.

Så många händelser, små många hågkomster. De lyser rätt så starkt igenom under vissa perioder.

37 år. Inte ens halva livet. Fast halva livet kanske redan har passerat. I matematiken ses 50 som hälften. Verkligheten är en helt annan. Varje år som går är en osynlig gräns som ska passeras.

Det bara är så. 37 år. Snart 38.

Det kommer en tid när man kan referera till händelses ”för 10 år sedan”.

Så gammal då, ännu odödlig och framtiden så väldigt långt fram. Allting var som det var och skulle alltid vara.

Hittade ett foto från 1996. Vem var jag då? 20 år, mitt i allt. Så mycket jag inte visste. Så mycket jag skulle tvingas lära mig.

Minns en Saab, hur vi åkte med vindrutan nere och tyckte det mesta var en evig sommar. Minns friheten.

Glädje och sorger. Skratt, besvikelse, tårar. Ännu mer skratt. När mamma fyllde 50 var det mottagning i en hyrd lokal

oändligt med blommor och vin. Massor av vin. Skratt och gäster. Vänner. Jag minns bäst hennes blomsterkrans på huvudet och att jag serverade bål. I plastglas. Det var mer än tio år sedan.

När pappa fyllde år var det mer stillsamt. Mottagning. Skålar och konversationer i en soffa. Kavaj och formellt. För det var sån han var.

Men de passade ihop.

De vilar båda två nu. Ännu en gräns som passerades. En ny tid som skulle ta vid.

Lyckorus i mitt inre som är större än allt för jag hade världens bästa mamma och pappa. Men också vemod av tiden flykt, närmare till tårar, viljan att hålla kvar.

Nu kommer en ny tid. Ett nytt läge och det är bara jag som kan ha koll på det. När det inte blir som man ville, väntade på, hoppades, trodde eller kanske tog för givet. När man måste göra sig av med det gamla för att göra plats för det nya. När man vill välja bort oro och ta emot ödmjukhet. För vad som måste göras. En tid att lämna bakom. En ny gräns som måste passeras.

Och kanske hittar jag en tid att bli ung igen, tid att leka de lekar jag inte vågade när lågstadiet blev högstadiet. Kanske hittar jag andra sätt. Ett annat sätt att leva.

Jag har aldrig varit äldre än jag är idag, men jag kommer aldrig att vara yngre än jag är just nu. Just idag.

Så mycket nyfikenhet kvar, så många möjligheter till att fortsätta bygga, erfarenheter som kommer läggas som byggstenar till det där ännu orörda. Oerhörda.

Det som faktiskt och fortfarande

kan bli mitt.

Jag kan. Jag med.