Hur man blev som man blev...

Jag kan ofta undra, hur människor blev som de blev. Varför de beter sig på ett visst sätt, tycker en viss sak eller vilken ryggsäck som de bär på. Vad finns i den?

Hur blev vi som vi blev?

Hur blev jag som jag blev?

Jag är ett barn från en ganska trasig uppväxt. Vacker men fullständigt trasig. Skiträdd för det här med att skiljas från någon man älskar, släpper inte in så många så där nära och inte speciellt ofta, skeptisk till livslång kärlek samtidigt som jag vill ha den och har länge sökt efter en stadig trygghet. En grund. Med åren har jag lärt mig att den bara finns i mig själv. Att jag, bara jag, måste hitta den i mig själv och hålla den kvar där. Och att man överlever separationer, förluster och svek även om det gör förbannat ont.

Har lärt mig att självförtroende är en fruktansvärt viktig del i allt och jag vet hur svårt det är att få tillbaka när man väl blivit av med det.

Jag fick ganska tidigt stor frihet och stort eget ansvar. Eller rättare sagt, blev tvungen att ta hand om mig själv. Det gav mig självständighet, mod och ganska mycket insikt om att man måste uppleva för att kunna utvecklas, att man måste misslyckas för att lära sig att försöka igen.

Och att man inte alltid riktigt orkar det. Eller vill.

Jag är storasyster. Eller mellansyster beroende på hur man räknar. Vilka man räknar med. Eller vill ha med i bilden.

Men jag var storasyster på heltid. Av det fick jag tålamod,

eftertanke och oavsett hur rätt jag hade vann jag de flesta diskussioner. Jag var inte ett dugg konflikträdd då men nu, vid en ålder av 35 år, är jag mer konflikträdd än någonsin. Allt gick inte åt rätt håll med andra ord men jag lär mig. Hela tiden.

Jag lärde mig att prata. För min sak. För andra men väljer ändå ganska ofta att vara tyst. På gott och ont. Kollar in. Läser av.

Vi var inte så välbärgade. Inga fina kläder men alltid mat på bordet. Inga fina bilar men en som tog oss dit vi skulle. Oftast.

Av det har jag lärt mig att uppskatta det lilla. Att va nöjd med det jag har även om jag drömmer om mer. För det får man. Drömma. Önska. Utan att bli vulgär eller dryg eller egoistisk.

Jag är den jag är tack vare min familj som tyvärr inte fick vara kvar så länge som jag hade önskat. Alla år med dem och utan dem har format mig. Gjort mig till den jag är. Alla människor som kommit i min väg har lärt mig en hel del. Bra eller dåligt men alltid något.

Alltid något.

Och en sak vet jag med säkerhet.. att ensam betyder inte alltid att man är stark.

Jag är iallafall den jag är och jag hoppas någonstans att det duger hela vägen.