Det är vår nu...

När vintern kom hade du också lämnat staden.

Ja till och med världen.

Du också.

- Kan ni inte hälsa på mig,

frågade jag en tanke med era konturer

- Jag saknar er...

Det var så länge sedan

vi sågs

som jag såg er och

ni mig.

Det är inte lätt att höra av sig

till er

för det är stort

oändligt

där i himlen och

det finns ingen adress till ert moln

men där

i duggregnet

i snöfallet

i februarisolen

i sommarsolen

kände jag er närvaro och

jag hörde er viskning

precis intill

precis så tydligt

som jag minns den.

Det finns så mycket jag skulle ha sagt.

Så mycket.

Att kunna slå de där siffrorna till er

blev inte längre lika självklart och

jag saknar

det där köksbordet med alla tusen märken i.

Där vi satt,

där vi alltid satt.
Våren är här nu och 
jag saknar.
Saknar.

- Jag är alltid nära

stod det på

pappret

på vykortet

från någon

långt långt borta.

Even if you’re gone, you still mean the world to me.