Trasiga löv...

I en värld full av magiska händelser
finns de färger som du sedan länge sparkat undan
gått förbi
blundat för
(för du hittar inte din egen styrka längre)

Du förbannar tiden som jagar spökena närmare
och
du riktar din ilska mot de som har orörda
minnen
ärr som läkt och
ännu ej tilltufsade vardagar
(men innerst inne vill du vara en av dem)

Din händer smeker inte lika varsamt längre
när någon ber om din värme och
dina ord fastnar innan de nått sitt mål.
Du hittar inte längre välbehövliga meningar
som skulle kunna spela en stor roll
för en annan människa
(du hittar inte ens det som du själv behöver)

Jag skulle vilja att du
kunde ta till vara på de löv som faller,
de som är lite kantstötta och trasiga,
för de är just dem
som faktiskt kan berätta
en historia
ett liv.

Jag vill att du ska se
att det som är litet
egentligen kan vara större
och
natten kan innebära vila
och att du
är den vackraste av solar på min himmel...