Och det var länge sen...

Det var länge sen jag besökte tryggheten.

Nu finns jag bara i alla mellanrum.

Och jag borde ha sagt till dig hur dina ögon fick mig att känna

hur dina ord fick mina att verka så små

så obetydliga

och jag borde ha sagt till dig

hur dina händer fick mig att försvinna.

Hur jag inte riktigt har hittat tillbaka än.

Och jag borde

ha gått iväg

stannat vid kanten och jag borde

ha andats på egna villkor.

Borde ha berättat för andra ansikten

hur dina fingrar brände hål i min trygghet.

Hur liten blev ännu mindre och

hur stor inte riktigt kunde bli stor.

Jag borde ha använt de ord jag hade kvar.

De jag sparade för att kunna ta till

när inget annat skulle hjälpa.

Du borde inte ha skrattat

när jag letade

när jag fumlade efter någonting att hålla fast vid

och du borde inte ha kastat bort det som var mitt

det som betyder allt

när man blir vuxen.

När man blir någon.

Och jag borde ha berättat

om brännmärket

på skrynkliga lakan

om händer

om slarvigt knäppta skjortor och

jag borde ha sagt till dig

till andra ansikten

jag borde ha använt mina ord.

De där du aldrig fick höra.

Och det var länge sen jag besökte tryggheten.

Nu finns jag bara i alla mellanrum.