Jag sitter här igen...

Jag sitter här igen.
Med hundratusenmilijoner tankar
som tränger sig ut men som aldrig riktigt vill bli fast på papper
på ett bra eller meningsfullt sätt.
Jag sitter här igen, min älskade.
Som så många gånger förr.
Dagar
nätter
år och
försöker hitta de ord du sade att jag skulle ta fram varje gång en stjärna föll
så att jag skulle minnas
för alltid
hur det var att sitta nära dig.
En hel natt utan att andas för högt.
Var lade du dem?
Var finns de nu?
De finns inte här med mig, älskling och
jag har suttit här ett tag nu.

När kommer du och hämtar mig?

Jag sitter här igen.
Det är en otäck tystnad under min hud och
dina fingrar har slutat att beröra mig
(och såra mig)

Om jag tappar fästet
och faller handlöst ner.
Kommer allt att vara som vanlig då
eller kommer fåglarna aldrig att sjunga mer?

Om orken plötsligt tar slut
och hopplösheten bygger bo.
Kommer allting bli kaotiskt då
eller kommer själen att få ro?

När viljan inte finns där längre
och apatin blir mitt namn.
Älskar du mig fortfarande då?
Får jag vila i din famn?



Jag sitter här igen, min älskling.