Jag är inte som alla andra...

Jag känner mig inte hemma.
Jag har inte den där givna platsen
eller den säkra tanken hos en annan människa.
Jag är inte av den fina sorten.
Jag är inte insatt i konstens utställningar och
jag kan inte ta ett ackord på ett instrument och
jag sjunger hellre än bra.
Men jag kan sätta ord på en känsla och jag kan bilda meningar som folk kanske kan känna igen sig i.

Jag vet inte hur man syr eller stickar eller virkar.
Min ådra för matlagningen har väl varit mer tvång än kunnande och
min bildlärare undrade nog hur det kom sig att jag knappt kunde rita en streckgubbe.
Men jag kan skriva en historia och jag kan med poesi förmedla en känsla.

Jag kan inte räkna speciellt bra och när det kommer till teknik så överlämnar jag det till de som kan.
Men jag har erfarenhet.
Jag vet hur det känns att sakna och
jag vet hur kärlek känns.
Jag kan säga att jag vet hur det känns att förlora fotfästet och att jag vet hur det är att inte hitta tillbaka.
Jag vet även hur det är att komma på fötter igen och att stanna där.
Jag vet hur sorg känns när det borrar sig in och förstör.
Jag har varit med om saker som ingen ska behöva gå igenom och
jag har skrattat mycket och
jag har vågat fast jag tvekat länge.
Jag har gjort alldeles för många misstag men
jag har efter varje misstag lärt mig saker.
Jag har sårat och jag har blivit sårad.

Jag är inte som alla andra...
men jag är precis som du...