Det var där...

Det var där vi tog våra första steg.
Där,
bland maskrosor
trollsländor och
vackra fotografier
byggde vi oss en framtid.
Fösta skrattet,
första tårarna,
första minnet
lades framför oss just där.
Vi var en familj.
Mamma
pappa
du och
jag.

Det var där vi lärde oss
hur allt går till.
Vår, sommar, höst, vinter.
Vi var lyckliga och
det var där jag trodde allt var odödligt.

Det var där sorgen byggde bo
en dag i februari.
Vi blev tre i familjen och min illusion sprack.
Jag ordnade en fantasivärld
där du och jag och mamma kunde bosätta oss i.
Där inget ont någonsin mer kunde nå oss.
Vi kämpade.
Vi blev starka.
Vi överlevde.

Det var där tryggheten blev ett ord
som hade en innebörd.
Som betydde att vi som var kvar
klarade oss tillsammans.
Alltid tillsammans.

Sorgens fåglar trängde åter in
en dag i oktober.
Vi var äldre.
Vi blev mindre kloka.
Det var där vi tappade tron på rättvisa.
Det var där vi insåg hur skört allting är.
Vi blev två i familjen.
Vi höll fast vid det förflutna.
Vi hittade ingen fantasivärld att gömma oss i.
Det var där
bland maskrosor
trollsländor och
vackra fotografier
som livet blev så verkligt.
Vi stängde in alla minnen och gick vidare.

Men...

...det var där vi tog våra första steg.
Det var där vi lärde oss att älska
att känna kärlek och betydelse.
Det var där vi hade vår familj.

Vår familj...