Idag insåg jag...

Jag blev påmind idag
hur lite det behövs
för att minnas.
Dig.
Den du var.
Det du gjorde.
Och hur mycket jag hade behövt dig nu.

Det krävs inte mycket alls.
Ibland räcker det med att gå förbi en parfym butik och
bland alla tusen dofter ändå kunna urskilja just din.
Det kan vara saker man vill berätta.
Saker som man gjort bra eller mindre bra
Men jag vill höra att det kommer att ordna sig.
Jag behöver höra det från dig.

Det behövs inte mycket alls
för att minnas.
Dig.
Du fattas mig.

En annan sak jag insåg idag
är att man måste komma till ett erkännande.
Närma sig det som gör så satans ont.
Säga till sig själv: att jag hör vad du säger.
Din klagan.
Jag ser hur uppgiven du är.
Det är därför du är sur.
Missnöjd.
På dig själv.
På andra.
Det kanske är sent, kanske i senaste laget men
det är aldrig för sent.
Det är bara jag som kan göra mig själv verklig igen.
Levande.
Vända och vrida tills man hittar hem igen.
För man klarar mycket mer än man tror.
Jag får ju det bevisat för mig gång på gång.
Kanske tömmer jag alla sparade krafter jag har.
Säkert är det nog så .
Säkert räcker det inte hela vägen hem men
då får jag väl ställa mig lite vid sidan och vinka på hjälp.
Hur svårt det än må vara eller bli.

Det finns liksom inget att vänta på längre.
Inga mirakel.
Ingen tur. (Var så säker)
Det kommer inte att komma någon vandrandes längst vägen
med en trollstav i handen.
Det är inte som trolleri.
Det är inga makalösa formler.
Det är hårt arbete och ett inre som värker.
Som tränger sig ut.
Genom asfalt och betong.





Och så finns det människor. Som står där. Som stöttar upp utan att du kanske vet det. Som kämpar för dig. Som plockar bort sina titlar och finns där ändå. Vad som än sägs. (Jag är dig för evigt tacksam)
De lägger sin omtanke runt dina axlar och de får dig att försöka. Lite till. En gång till. Det är vackert och det är stort. Större än jag kunde tro.

Jag insåg saker idag.

Det var ett bra samtal.