Rätt i tiden...

Jag har aldrig legat rätt i tiden.
Jag har haft mina nedgångar och uppgångar. Precis som alla andra.
Jag är rätt mycket som alla andra.
Lite som folk är mest.
Tror jag. Men ändå inte.
Eftersom det egentligen inte finns några vanliga människor.

Jag föraktar inte det vanliga. Inte längre.
Jag är ju rätt vanlig själv. En i mängden liksom.
Jag kan inte förakta något jag inte begriper mig på.
Typ människor.
I allmänhet.
Det vore ju orimligt när man tänker efter.
Då skulle man ju tycka illa om matte (vilket jag kanske gör), tv, teknik, bilar för jag fattar ingenting. Jag klarar mig ganska bra ändå.



Jag ber med en hand nu för tiden. Håller den andra hårt knuten i fickan. Det räcker med en hand.
Det är ju bättre än ingenting.
Det tar lite längre tid bara att göra det man ska.
Men det går.
Att hålla ut.
Att stanna kvar.
Jag vill ju hålla kvar min dröm.
Det går också.
Det är svårt men det går.
Att vårda sin dröm.
Låt inte de vulgära människorna få tag i den.
Låt inte avundsjuka människor få dig att tro att det du drömmer om inte är något värt.
Det är tvärtom.
Det du drömmer om är ditt liv.
Bli inte en av alla dem som vid en viss ålder sitter där och
förbannar alla chanser de aldrig tog.
Som sitter
bittra
hatiska
med elaka blickar och slår ner på de som vill något.
Som lever på andras olyckor för att dölja sin egen.


För när det kommer till kritan; vem stoppar dig?
Oftast bara du själv.

Du är alltid din värsta fiende.
Alltid.
Jag vet allt om det
för
jag är där.

Alla är vi lika skraja när det gäller olika saker.
Det är det som är lite av tjusningen.
Vi hittar olika lösningar för att klara av tillvaron på.
Rädslan försvinner inte ju äldre vi blir,
den ändrar mest form och fason.
Man är rädd för andra saker.
Men jag vet
att om jag envisas med att bara prata med människor som
jag känner mig trygg och bekväm med
så försvinner till slut luften.
Om jag bara bjuder in folk som delar mina uppfattningar
i allting kommer jag aldrig att utvecklas.
Jag kommer att sitta där och
nicka
hålla med
resten av mitt liv.


Så jag vill hålla kvar min dröm.
Försöka
lite till.
Hålla i.
Om så bara med en hand.



Jag har egentligen aldrig varit rätt.
Någonstans.
Men jag gör vad jag kan. Mer kan ingen kräva av en människa.


(Och jag kommer att lyckas!
Så småningom...)