Människor som finns kvar...

Jag minns allt som en dimma av gråt och andetag som gjorde ont. Och även om jag borde stå så rasar mina ben när jag går ändå.

Det är konstigt. Att man oftast inte ser de som står runt omkring en. Som finns där när man tror att man är helt ensam. Som kämpar för en. Som vill en väl. Människor, man genom att inte bry sig om sig själv, prioriterar bort. Men som står kvar. Alltid. Några ord bort. En tanke som når fram. Det är vackert. Jag är tacksam.

Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Det här får bli min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som måste landa. Som har landat. Som gick sönder i fallet. Som faller på plats. Det är mycket jag förstår. Nu. Mycket som kommer att ta tid att processera. Olika faser. Det viktiga är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Utan krav. Dagar utan prestation. Dagar där jag lär mig att falla mjukt. Eller bara att falla. I min egen takt.
Jag måste få dagar utan dig. Måste.

Och så finns det människor. Som står där. Som stöttar upp utan att du kanske vet det. Som kämpar för dig. Som plockar bort sina titlar och finns där ändå. Vad som än sägs. (Jag är dig för evigt tacksam)
De lägger sin omtanke runt dina axlar och de får dig att försöka. Lite till. En gång till. Det är vackert och det är stort. Större än jag kunde tro.

Och jag tänker ibland vad jag gjort för att förtjäna det.


Och jag kom just ihåg det jag så länge glömt: det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag ska leva. Så småningom. Jag ska bara lära mig att sluta springa. Bara gå. Sakta. Framåt. Inte vända om. Inte vänta in. Bara fortsätta.
Inte göra plats för dig.

Vi hörs när livsenergin runnit i mig igen. Snart.