Det är ett jävla skämt...

Jag trodde.

Denna gång.

Jag trodde faktiskt.

Kände att det kunde gå vägen.

Kände det hela tiden.

Ett sista halmstrå att greppa efter och

jag kände att det var mitt.

Det var tvunget att bli mitt.

Jag hade fel.

Jag hade så jävla fel.

Jag har ingen kontroll längre.
När onsdagen kommer är jag fortfarande på måndagen
sittandes med alla begrepp som ingen förstår sig på och
undrar när det ska bli bättre?
Enklare.
När blir det min tur?

När?

Det finns ingen kvar att fråga.

Det finns inte längre några svar.

Inte ens frågorna är värda att ställa igen

på ett annat sätt

omformulerade.

Det spelar tydligen ingen roll.

Idag bekommer det mig inte heller
att det stormar.
Inte idag.
Jag tar ett steg bort
går åt sidan och
blir på så sätt inte längre delaktig.
Att stå bredvid och titta på
kanske inte gör lika ont.

När man är olycklig tror man att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.

Jag är ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.

Det borde inte vara så svårt.

Det ska inte vara så här svårt.