Det finns en tystnad i hennes ögon.
En tystnad jag skulle vilja fylla.
Med ord.
Med hopp.
Med en försäkran om att det kommer bli bättre.
Det kommer att bli bra.

Det finns en sorg i hennes ansikte.
En sorg som bildar djupa veck och konstig färg
på hennes smala kinder och
jag skulle vilja måla dit en rodnad
placera en sol bakom hennes ögonlock och
plocka bort det som gör så ont
men jag vet
att ingen kan laga i all evighet
ingen kan snickra pusselbitar till någon
som inte kan se motivet och
ingen
ingen kan fylla en trasig kopp med vatten
med förhoppning att det stannar kvar.

Men jag finns här.




(Jag hade behövt dig nu, mamma.)