Tvåtusenmil...

Det ligger ett ljus i hennes ögon 

men en jävla massa tomhet 

för kärlek kom och gick och 

du satte henne på plats, älskling. 

Du satte henne på plats. 

(Fast du skyller på livet och prövningarna och kanske, 

kanske

gör hon det också.)

Och kanske var det så att du fann henne 

tvåtusenmil ifrån henne själv och du förde henne tillbaka, 

Du förde henne rätt om så bara för en stund, en sekund eller så och

kanske var det så att du inte kunde göra mer. 

Hennes hand håller hon knuten och hon hittar inte hem, älskling. 

Hon hittar inte riktigt hem längre. 

För nätterna är hennes och dagen lägger ljus i hennes ögon, 

men tomheten , älskling, 

den  jävla tomheten finns ändå kvar. 

Och kanske är det så att du inte kunde göra så mycket mer än att finna henne, 

hitta  henne

tvåtusenmil bort och älska 

henne tillbaka. 

Du älskade henne tillbaka, älskling...

Men det var länge sen nu..