Barndomsminnen...

Och så går vi där på vägar vi alltid gick. 

När vi var små.

Mindre. 

Det ser likadant ut men ändå är allt annorlunda. 

Inte som man minns. 

Fast ändå precis som det var. 

Huset vi levde i har en annan färg. 

Och andra människor. 

Fast ändå kan man ana oss där. 

Om man blundar och rör vid den del som känns mest. 

Inuti. 

Skogen är glesare.

Och tätare. 

De upptrampade stigarna är igenväxta och det är inte lika självklart att hitta de där ställena vi alltid gjorde då. 

När vi var mindre. 

Minst. 

Och världen låg framför oss och skogen och sjön lade grund för vad mer vi ville se. 

Vi såg allt genom andra ögon på den tiden. 

Nu är vi äldre. 

Större. 

Fast när jag går där, 

på vägar

bland snår och sten och ser sjön och vinkar åt dom som bor i huset nu, 

och minns allt det där som fanns 

innan verkligheten knackade på, 

just då så är jag mindre 

än minst.