Och regnet föll intensivt...

Jag låtsas ibland och

jag glömmer att tiden måste passera.

Distans.

En dag i december handlade om just det.

Distans.

På bordet står två Cappuccino och i luften finns tusenmiljoner ord som aldrig kommer att bli till sin rätt.

Tiden kommer att passera.

Det kommer den.  

Samtal.

Sådana där när man sliter ur sitt eget hjärta,

fast på ett bra sätt och
håller det framför någon annan

i en sekund,

i en minut eller flera
och

vi kunde slå ihjäl många timmar på det sättet

förr

men nu

lägger vi fram känslor som kanske aldrig kommer att få fäste

men som betyder något

ja, som kanske betyder allt

just här och nu.

Vi slog sönder våra murar

på ett fullsatt café

en eftermiddag i december och regnet har aldrig fallit så intensivt som då.

Vi slog

med knutna nävar och öppen handflata

(men inte med mjuka läppar som vi båda kanske hade föredragit)

Vi vet båda två att tystnad

är det enda vi kan gömma oss i

som vi kan dela på när känslorna och orden inte går hand i hand för hjärtat talar inte alltid samma språk som huvudet och jag vet det.

Vi vet det.

Andetag.

Och hon sade att själen är som ett glas vatten.

En del problem lägger sig som sockerbitar.

Smälter. Sakta. Du känner av det, men själen blir intakt.

Andra lägger sig som stenar. Sjunker till botten. Försvinner inte. Utan vattnet som omsluter försvinner först.

Och det där som hänt..

Du vet, stenen…den ligger kvar.

Och ingenting blir detsamma igen.

Andetag. Tystnad.

Det handlar om insikt, älskling.

Och tårar lämnades synliga den där dagen

på ett fullsatt café
fast det fanns mod och styrka i rummet och
det fanns ljus i sagda ord

men regnet..
regnet har aldrig fallit så intensivt

som då…