Det skulle inte gå sönder, sade du...

Det tar ungefär två månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting.

Tre månader tills man tappar precis allt och det återgår till det vanliga. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jävla liv.

Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning de få gånger man sover alls och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Hjärnan går på högvarv och det fungerar inte alls.  Man ringer till sin mamma till sina vänner och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor kvar och hjärtat slås i spillror.  Jag dör.

För det är som att dö en aning faktiskt. Som om du skulle korsa den där vägen och hinna till andra sidan men du tog steget en minut för sent. Du såg aldrig bussen.

Det är som att falla ner på knä och hålla sitt huvud i sina händer och söka efter hans blick en gång till.

Det är som att all luft tar slut och man ligger på ett kallt golv någonstans och världen utanför fortsätter utan att veta utan att förstå för det som var är inte längre men ingen kan förstå. Ingen kan veta.

Det är som att dö lite. Luften tar slut och kraften försvinner och man önskar att man inte sett det där smset som skulle förändra allt.

Tiden kommer täcka alla hål i hjärttrakten, kanske lämnar allt en liten liten glipa men ljus kommer att tränga in där och det kommer bli lättare igen.

En vacker dag inser man att det finns inga känslor kvar. Tomheten fylls med innehåll och då är det där som hände somebody I used to know och texten till den sången kommer ge mer och mer insikt.

Den dagen kommer. Jag lovar dig.

Och tårarna blev till ilska en dag i december, innan första snön ens hade kommit och det kändes sådärinihelveteskönt!