Hon lurade världen...

Alla gömmer sig.
I sina rum
bakom falska leenden och ord om välmående
bakom högar av åtaganden.
Alla vet hur det känns att inte hitta ett slut
ett tecken
en lösning och i brist på annat
så fortsätter vi att gömma oss.


Hon har gömt sig i mer än 1200 dagar nu.

Vi vill inte lägga våra problem hos andra.
Vi vill inte vara till besvär
inte klampa på
inte göra oss svaga.

Hennes omgivning bad henne visa sin svaghet
om så bara för en stund
men aldrig
aldrig kunde hon låta det ske.

I våra rum kan vi vara oss själva.
Där kan ingen se oss slicka de sår vi bär på
plåstra om oss så gott vi kan
utan hjälp
och där kan vi kanske känna oss trygga.
Vi bär på en stolthet som människa
där vi inte kan låta någon bryta igenom utan tillåtelse.
Vi vill inte
kan inte
vågar inte...

Hon ber en bön varje kväll att imorgon
imorgon
ska hon visa sina stygn.

Ingen kan gömma sig för länge.
Andra kommer att börja leta
göra sina försök till att bryta ner våra murar.
Vi klarar oss inte
hur länge som helst
och i famnen hos andra kommer vi att märka att ibland
måste svagheten gå först...

Hon lurade världen med sitt leende
sina bruna ögon
(och bleka läppar)
och hon lurade sig själv mer än tiden orkade tillåta.