Jag trodde det var över.
Trodde i min enfald att vi hade kommit en bit på vägen,
att vi tillsammans kunde skriva klart det kapitel
som innehåller våra liv.
Jag trodde på det.
Det är tisdag.
Igår var det måndag och
jag hade fel.
Jag hade fel.
Kanske ska det vara så.
Jag letar inte efter en förklaring och
jag kastar svagheten det för med sig
åt sidan.
Jag vill inte vara en del av den.
Jag har makten att göra så
när det handlar om mig själv och
jag har tillåtelse att skratta åt mina egna misstag.
Det har inte du.
I väntan på att något ska hända
försöker jag skapa trivsel
för denna tisdag.
Jag försökte igår fast det var måndag.
Jag gör ett försök varje dag.
Det finns ingen värme i våra skrivna ord.
De är kalla.
De kommer alltid att vara kalla och
ibland kan det kännas svårt men
du ska veta att det är lättare för var dag som går.
Dagarna kommer att gå.
Det kommer att bli tisdag igen.
Och måndag.
Och tisdag igen.
Jag har patent på hårda ord om mig själv.
Det har inte du.
Det finns en mening med att det ska kännas så här och
kanske ska man prata med änglar och
kanske ska man ställa tillbaka fotografier på hyllan
för att titta på och
inse
att det finns en mening.
Det finns något att lära sig.
Även med detta.
Och jag ska fortsätta fylla vägen med ord, vägen dit där jag slipper känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar