Det var alltid du...

Det var bara du
som kunde se
mina bleka försök
tafatt trevande
min ironi och
du tog min hand
den natten.
Du släppte aldrig taget.

Det var bara du
som kunde sitta en hel natt
med dina fingrar vilande mot min kamp och
din blick höll sig kvar.
Du släppte aldrig taget.

Det vara bara du
som kunde säga att jag var vacker
de dagar jag var utom all räddning och
din famn talade ett språk jag tyckte om.
Du stannade alltid kvar.

Det var bara jag
som kunde slå ner dig
på det mest fruktansvärda sätt
med väl sammansatta ord och
uttänkta handlingar men
din hand
låg kvar i min och
du stannade kvar.
Du stannade alltid kvar.

Nu när din stol står tom framför mig
inser jag
att det var jag
som hade behövt hålla kvar.
För ingen orkar kämpa ensam...

----------------------------------------------------------------------------------

Jag förbannar just nu skrivarakademin...