Ett kvitto på att jag lever...

Det är för mycket nu.
För mycket för att låta mig vila.
För mycket för att låta mig andas ikapp.

Jag kan inte sluta tänka på dina mjuka ögon och nervösa hållning
den där kvällen i Oktober.
Jag kan heller inte sluta tänka på vad som aldrig blev av.


Det har varit svårt att hitta orken på sistone.
Hitta alternativ
vägar ut eller bort
lösningar till mina egna funderingar och
att ersätta en smärta med en annan
är egentligen ingen långsiktig lösning men i slutändan
blir ärren som kvitton på att jag levt.
30 dagars öppet köp gäller inte här.

Nätterna ger ingen ro längre.
De spöken som följer mina spår har slutat att sova.
De gjorde de alltid förr.
De håller sina kalla händer
över mig
på mig
visar mig bilder jag sedan länge försökt glömma och
förvandlar mitt täcke
till ren ångest.
Det var länge sedan det kändes på det sättet.

Jag räcker inte till.
Inte för dig
inte för mig själv och
inte för de innehåll som finns i min vardag.
Det krävs så mycket mer och
jag räcker inte till.
Spökena tog över där
en kväll när luften var klar och
hösten vacker.
Jag kan inte sluta tänka på varför...


Att gå lite bakom kan jag trivas med.
Det kan vara skönt att se sig själv i andras solglasögon och
inse att de kanske ser mig men inte mina spöken.
Mina kvitton är beviset att jag ändå försöker.
Det kan vara ok att sparka undan gula höstlöv
sparka undan spåren efter en kaotisk natt
ta några i sin hand och inse att tiden går vidare.
Orken kommer att komma tillbaka.

Detta kan vara ok.
Det är värre med speglar
för den som jag ser
är just nu inte jag...