Medmänniskor...

Alla är vi rädda att bli bortglömda.
Att misslyckas
bli kastade åt sidan av någon som kan mer
vågar mer
är mer.
Tänk om jag blir fast här?
På denna plattform av vardag?
Alla vill framåt på något sätt om det så bara är att förnya sig själv.
Ingen kan rå för det.
Den där känslan av maktlöshet eller otillräcklighet.
Någongång slår den dig i ansiktet och du börjar fundera...tänk om jag snart blir bortglömd?
Om mitt namn inte längre kommer att användas och
min famn inte längre behövs?
Vad finns kvar då?

I den djupa funderingen som finns hos alla är vi lika.
Vi delar samma botten
bär samma svarta sten och kniven i våra hjärtan
är lika vass hos alla.
Det är där
i den mörkaste källare
att ingen är mer än någon annan.
Du är den du är och
ingen kan ta din plats.
Ingen annan kan bära ditt namn och ta det till sitt.
Ingen har rätt att kasta dig åt sidan.
Du blir aldrig bortglömd.

Regnet faller och folk ber sina sammansatta böner.

Jag fortsätter att be mina.