Jag såg dig idag...fast det var inte du...

Jag befann mig på en överfull gata någonstans där jag inte kände mig trygg.
Jag gick omkring
famlade
ramlade
försökte hitta vägen tillbaka
försökte vakna
men drömmen var stark och ögonlocken tunga.
Människor stod håglösa i stadens enda vänthall och
kollade i sina kalendrar
letade efter svar
sökande efter en räddning.
Ingen såg mig.
Jag var helt osynlig och mina ord
blev till viskningar som ingen uppfattade.
Jag strövade mest omkring.
Lade grus i det som skulle visa sig vara
mina själsliga sår
felaktiga val
svarta dagar.

Jag såg dig idag.
Där på gatan vid parken.
Jag log.
Fast det var inte du.


Jag tänker fortfarande på min dröm.
Den finns där.
Som en bild på min näthinna.
Känslan av att inte räcka till.
Att inte hitta rätt.
Känslan av att du var så verklig
för att minuter senare
vara just en dröm.

I drömmens värld är du fortfarande en hjälte
som lägger färg på mina svartvita ord och
aldrig har stjärnor lyst så vackert som när jag sover
och
dina händer avslöjar en hemlighet
om att lyckas eller
kanske bara om
att
överleva sitt eget kaos när man
på förhand är dömd till
att förlora
men du står alltid rakryggad
med kärlek ända ut i fingerspetsarna
och
aldrig skulle du gråta,
inte ens när dina stjärnor
som lovat dig ljus i natten,
slocknar.

Drömmen slutar just där...