Ge henne lite vila...

Hon lägger sig ner nu
där inget kan nå henne
hon ber en bön
om att någon annan än hon själv
ska ljudsätta hennes viskningar och tankar,
för hon behöver höras
hon behöver tala utan att tala.

Något som aldrig blir sagt
finns där
skaver och gör ont
och hon försöker
hon försöker verkligen
men istället vänder sig folk om
för att studera varelsen
som just blivit bruten
i miljoner bitar och
inte kan hitta sig själv.

Hon ville ju drömma drömmar
för drömmar ska varje människa ha och
drömmar ska varje individ kunna leva på
men
även drömmar sviker och drömmar dödar
och
hennes drömmar skär djupa sår
i den vägg som borde skydda
mot kaos och tragedi.

Vad som helst kan komma igenom där och
så kan även du.

Så hon lägger sig ner nu.
Tillsammans med orden som aldrig blir sagda
och
modet hon inte hittar bland skärvor och dimma.
Hon ber en bön
om att någon kanske hittar henne
bär henne
eller bara sätter henne på en stol och ger henne meningar
hon kan använda.

Tills dess finns hon här.
Inte alls långt från dina mörka ögon men
alldeles för långt bort från sig själv.




Det får vara bra nu.
Måste vara.
Nu.