Har du någonsin lagt din hand på vinterns kalla kyla?
Har du någonsin trevat efter ljuset och
funnit det
precis vid din sida?
Har du någon gång slutit dina ögon och önskat
att imorgon
imorgon
blir allt bättre?
Har du känt så?
I hemlighet?
Har du suttit där
bredvid någon och
önskat en evig lång natt?
Eller hoppats på styrka att resa dig och
gå därifrån och
aldrig
aldrig
vända om?
Har du tänkt en tanke åt
någon som tappat sin tro och
försökt laga
lappa ihop
trösta i oändlighet?
(tills det inte finns någon kraft kvar att ge)
Har du suttit där i skuggan av gemenskapen och
velat ha det så?
(Och ändå törstat efter närhet)

Har du någonsin valt att sluta existera?

Har du plötsligt vaknat
sekunden efter katastrofen och
känt solens första strålar
knacka dig på axeln och
har du någonsin hållit andan tills det gjort ont i bröstet och
i den stunden viskat till dig själv att
nu
nu räcker det.
(och i tysta rum försökt hitta alla bitar som utgör den du är)





Och med blicken vänd mot gårdagen
samlade hon ihop sina tankar och
stavade orden;

nu

nu räcker det.